Interkontinentalt flyg

Jag inser att många av mina tankar handlar om hur man kan minska utsläppen av CO2. Egentligen är mitt intresse för denna typ av idéer långt äldre än diskussionen om klimatförändringar. Kanske var det oljekrisen på 70-talet som präglade mig men jag tror snarare att det handlar om en grundläggande inställning i ingenjörskonsten om att "friktion ska övervinnas". Jag är en utvecklingsoptimist och menar att tillväxt betyder smartare konsumtion snarare än mer konsumtion. Många om de idéer som jag presenterar på denna blogg är inte realiserbara i morgon men de kan tjäna som visioner.

Dagens idé handlar om interkontinentala flygningar. Man borde bygga mycket stora flygplan, något större än Airbus 380, som aldrig landar utan som bara går i olika slingor runt jorden. När de passerar över en storstad går ett matarplan upp med passagerare, bagage, besättningar och bränsle som dockar med det stora planet i farten. Det är säkert tekniskt svårt men knappast omöjligt då man både kan lufttanka stora plan och flyga rymdfärgor på ryggen av en jumbojet.



Fördelen med matarplan som dockar med stora plan är flera. Det går att få många direktflygningar mellan många städer utan mellanlandningar. Det ger färre starter och stigningar samtidigt som de långa sträckorna flygs i stora flygplan, vilket sparar bränsle. Den sammantagna flygtiden blir kortare då transfer undviks. Alternativen är sämre:
- Små flygplan som flyger interkontinentalt (ex.vis SAS). Det ger bra turtäthet men det drar mycket bränsle.
- Anslutningsflyg till en större hub och byte till stora flygplan (ex. vis Frankfurt eller Heathrow). Det blir fler starter och stigningar per resa vilket drar mer bränsle och ger längre flygtid samt ger ökad trängsel på storflygplatserna.
- Flygningar med stora flygplan mellan alla större städer. För att fylla planen blir turtätheten väldigt låg.

De stora flygen kan fyllas med bränsle allt eftersom av matarflygen vilket innebär att de aldrig behöver ha så mycket bränsle ombord som dagens interkontinentala flyg. Matarplanen skulle också kunna startas med katapult som jag beskrivit tidigare. Sammantaget sänker dessa åtgärder CO2-utsläppen mycket.

En tanke skulle också kunna vara att aldrig låta de stora flygen landa på befolkade flygplatser utan endast landa på extra långa och breda landingsbanor i exempelvis ökenområden när de ska servas. Då skulle man eventuellt kunna använda kärnenergi för jetmotorerna. Likt militära fartyg skulle de då kunna gå månader utan bränselpåfyllnad. Det finns självklart risker om ett plan av det slaget störtar i befolkade områden så det kan vara opinionsmässigt svårt.

Läs Economist artikel om hur A 380 kommer att förändra resandet.